Šveđanka Sara Tuss Efriks o erotici i pornografiji razmišlja drugačije od vas.
Također o djeci, trudnoći, biologiji i svim "životnim vrijednostima".
2 Automanias
by Sara Tuss Efrik
Min bebis Björn-SvulstJag var havande med en krigshärd. Det var inte luft. Det var något som växte och stack och bolmade. Små små spjutspets mot min insida-mage. Det var gaser av gevärskrut. Det var slingrande kedjor och små-stick. Jag öppnade min mage; släppte ut Björn-Svulsten. Den var redan sårig. Fortfarande växte den. Jag släppte ut Björn-Svulsten i Trädgården som var den förlösta krigshärden, i det alldeles egna Lille-Putt-Land där Djuren härskar. Där Vargen särar på benen och låter sig skadas, där Valparna har små såriga fittor, där skriken är sköra och höga och sköna. I Lille-Putt-Land är blommorna begravda. Där färgas motivet av den plågade Björn-Svulsten av begravningsjorden.Björn-Svulsten är min Knä-Flicka. Jag födde fram min egen tjänarinna. Hon plågas med rivsår som åsamkar henne njutning. Det är njutningen i att vara framavlad. Luften att inandas finns nedanför jorden, inuti den varma magen. De röda färgerna i vinden som far genom hålor och hörselgångar är svindlande och spiralaktig. I Damernas omklädningsrum sker avklädningen. Min Knä-Flicka är alltid flinkast på att ta av sig kläderna i jämförelse med de andra Damerna. I min Knä-Flicka finns också en Björn-Svulst. Över Damernas öken lyser solen röd och innerlig. Min Knä-Flicka inuti Björn-Svulsten är också Knä-Flicka till Damerna. My Baby Bear Tumor I was pregnant with a military hoard. It was not air. It was something that grew and pricked and puffed. Small small spearheads against the inside of my belly. It was gases from gunpowder. It was winding chains and small-pricks. I opened up my belly; let out the Bear Tumor. It already had sores. Still it grew. I released the Bear Tumor in the Garden which was the first military force, in its very own Lilliput Land where the Animals rule. Where the Wolf parts its own legs and allows itself to be wounded, where the Puppies have small cunts with sores, where the screams are fragile and high and lovely. In Lilliput Land where the flowers are buried. There the motif is colored by the tormented Bear Tumor and the burial soil. The Bear Tumor is my Lap Girl. I gave birth to my own maid. She is tortured from tear-wounds that give her pleasure. It is the pleasure of having been bred out. The air to be inhaled can be found beneath the soil, inside the warm belly. The red colors in the wind that blow through holes and auditory canals are dizzying and spiral-like. In the Ladies’ dressing room the undressing is taking place. My Lap Girl is always the cleverest at taking off her clothes compared to the other Ladies. There is also a Bear Tumor in my Lap Girl. Above the Ladies’ desert the sun shines red and fervent. My Lap Girl inside the Bear Tumor is also a Lap Girl to the Ladies. Till Chin-chin och Farmors tavla Jag är Tvilling-Flickan som föder fram nya avarter. Jag är nämligen Siames-Flickan som består av olika delar som lösgör sig. Pussel-Djuren rymmer från mig. Jag är Tvilling-Flickan eller Siames-Flickan. Det går inte att förstora mig. Jag är två flickor eller flera. Jag har dubblerats i all evighet, slipats till glans. Jag är ett smycke kring min egen hals. Jag är Vi. Inhyst i vår synliga bröstkorg gömmer sig Kaninen. Vi tänker inte släppa henne lös. Vi tänker inte låta henne vandra på horisonten, på hudhimmelen; på stigen intill gärdesgården. Inte över fjället eller upp-och-ner på guldramen. Vi tänker inte begrava henne i den mörkaste svärtan, bakom duken, i blicken, på utsiktsplatsen eller någon annanstans heller. Kaninen som bor i vår bröstkorg är vårt brännmärke; symbolen för det siamesiska. Kaninen är vår farsot, en kolbränningens näste. Över vår sammanvuxna Flick-Kropp flyger gamfåglar, skriandes efter den föda som vår mor tappade någonstans på vägen. Kaninen som är inhyst till vår bröstkorg är hålet in till vår sammanvuxna Flick-Kropp. Den är det svarta gloendet, stirrandet, tittandet, kikhålet inåt. Där finns nästet med fågelben och barnben i bädden av kroppsdelar. Vår Kanin flirtar med rymlingen som är Vit-Kaninen. Det är det vita som redan lösgjort sig från oss, som springer utanför vår kropp och retar vår fängslade Bröstkorgs-Kanin. Gapet öppnas i vår öppna bröstkorg. Våra smala tungor letar sig inåt, in i Kaninens svalg och svarar tillmälet med en gurgling. Vi skriker i varandras Tvilling-Öron: Stoppa tillförseln! Stoppa flödet! Stoppa upp fingret till intet-hålet. Plugga igen det som hörs, som färdas i luftdrunkningar. Plugga upp! Döda det vilsna i bröstkorgen! Vår Bröstkorgs-Kanin är stum. Kaninen är den koncentrerade punkten i vår gemensamma Tvilling-Kropp. Den är det fixerade strypandet, vårt ensliga öde.
To Chin-Chin and Grandmother’s Paintings
I am the Twin Girl who breeds new degenerate species. I happen to be the Siamese Girl who consists of different parts that come loose. The Puzzle Animals escape from me. I am the Twin Girl or the Siamese Girl. It is impossible to magnify me. I am two girls or many. I have been doubled in all eternity, been polished aglow. I have a necklace around my own throat. I am We.In our visible breastcage hides the Rabbit. We do not want to release her. We do not want to allow her to wander along the horizon, on the skin-sky; on the path to the fence. Not over the mountain nor up-and-down on the golden frame. We do not want to bury her in the blackest blackness, behind the cloth, at the lookout place or anywhere else for that matter. The Rabbit that lives in our breastcage is our brand; the symbol of the Siamese. The Rabbit is our epidemic, the nest of the coal-burning. Above our joined Girl Body fly vulture birds, screaming for food that our mother dropped somewhere along the way. The Rabbit that hides in our breastcage is the hole into our joined Girl Body. It is the black glowing, staring, gazing, the inward peephole. There is the nest with the bird bones and children’s bones in the bed of body parts. Our Rabbit flirts with the escapee who is the White Rabbit. It is the white one who has escaped from us, who runs outside our body and teases the imprisoned Breastcage Rabbit. The gape opens in our open breastcage. Our narrow tongues move inwards, into the Rabbit’s throat and answer the harangues with a gurgle. We scream in each other’s Twin-Ears: Stop the attacks! Stop the flow! Stuff the finger into the nothing-hole. Plug up that which hears, which travels in air-drownings. Plug it up! Kill that which is astray in the breastcage! Our Breastcage Rabbit is mute. The Rabbit is the concentrated point in our joined Twin Body. It is the fixating strangle, our lonely destiny. 
___________________________________________________________________________
| |
| SARA TUSS EFRIK: born in 1981 in the darkest forest of Sweden. Operates as a postmortem examiner. Finds her mutated friends in open bodies and deaf-mute texts. She calls her friends Automanias. They are her best friends. |
Nema komentara:
Objavi komentar